| Mina vänner, jag är hemsökt av ett krig mellan dåtidens och framtidens jag. Korpars munnar vattnas utan presens. Tempus var-är-kommer i karambollage med sig själv. Det finns inget här. Så udda hur denna och den här bara är uttryck för ‘den där’; en pekande intentionalitet som bär, absolut ingenting. Temporalitet och koordination i kollision. Krockdocka, funnen i en smocka som satte temporala loben i snurr. Gjorde om hela jorden till ett nervklot. Denna globen hamnade i spinn mellan tid och otid, stund och blund av här och där. Där inte ens korparna bär kropparna, där tär knopparnas här. Härförarens egna därförare förlorade sin förhistoriska förlorare för allt det där är som det är: en jävla bluff. Och så med en knuff kom pronomen och tempus. I origami-orgasm kom hennes cytoplasm i ett kast från denna kataklysmska kakafoni av ringande telefoni från ett bortglömt 90-tal. “Hej är du vaken?” – nej det fångar inte tillvaron rätt. Draken står där alldeles mätt och naken på konfusion som upplöses i en sorts konfirmation av tidens egna konfrontation med sig själv. Ett slag som blev nedspolat i en älv av självaste Apep som angrep sig själv på existensens egen tillhörighet av tillvarighet. Ett själv. Hon är knäpp! Det stämmer inte; det är ett jävla angrepp, sa jag ju. Svälj! Dag ut och solens tjut ut i hela rymden. Hon är på rymmen! Det må vara så. Associationsbölja i skrotslöja, bildar dammar i himlen som skrapas sönder av ögonbrynen. Och ner faller tårarna som spolar herr Imse Vimse Spindel bort. Men nu är det fucking torrt. Solen röd bjuder in till död och öken, mina vänner. |