Jag korsar mitt egna öde i en dans,
är det jag –
som är en svart katt?
Som borstar sitt egna molekylära flöde med en blomsterkrans?
Är det jag –
som är en trekvart, kanske ett dygn, ifrån ett
skratt?
“Det ser inte bra ut”, sa du:
“Säkert 73 stygn kvar nu”, sa du
Är det jag?
Det måste vara ett spratt, tänkte jag,
alldeles färgglatt; det måste vara iscensatt
Helvete, det är ta mig fan helt
fullsatt,
hela publiken ser mig bli ihopsatt,
hela skriken hör mig bli fastsatt,
hela fabriken överhettad och
sysselsatt
Och där är jag, du och alla dom andra i
publiken i
lyriken som ser komiken i tragiken och
logiken i
arbetslöshetsstatistiken – är
jag ansatt, eller har jag blivit
utsatt eller bara besatt i
retoriken i
statssymboliken i
maktdynamiken i
ticktack-dynamiten och hela jävla
metropoliten i
kalibaliken som mynnar raka vägen ner i en jävla
debatt om
skatt?
“Du måste hålla dig sysselsatt” –
ett skämt som faller platt-
pladaskt- nej fyfan säger jag
godnatt, godnatt
jag har blivit åsidosatt
säger jag
skadeglatt
det är helt jävla skadat
hur ni får mig att
känna mig ifrågasatt
och där är ni och frågar er,
översatt i kilowatt,
tills jag blir fullgod
Fuck er
säger jag
godnatt, godnatt,
jag vet, jag förstod nämligen att er
metod som ni matat med hela ert
övermod inte är värt ett jävla skvatt!
Är det jag?
Jag vet att jag är en skatt!
En skatt!
Så godnatt, godnatt.
Men…
Det är rött: måste vara mitt blod.
Blått, midnattshimlens vemod, nej – fuck –
det är polisen –
necropolit-transvestiten blir fängslad i
reprisen
av sin egna föreställning i
krisen
av sin egna vanföreställning
– haha, varsågod –
skådisen är fast i
sin egna klenod och i
fosterställning;
så gick det med hennes hjältemod
För när grisen kommer och förgriper sig på
cirkusens inställning till
hela skiten,
jo,
då begår mellanakten harikiri
ja, ni vet,
där någonstans i trakten i
takten med vad som sagts å sen blev det tydligt
vad det var som blivit avlagt där på scenen:
en
fullskalig slakt
staten
med hela sin jävla makt i jakt
efter
en.
Och så går det…
En efter
en
Än sen?
Men sen
säger du:
“Det ser inte bra ut.
Det är säkert ett par dagar kvar nu”,
att leva, eller kanske
att återuppleva
hela publiken skeva
ur på någon annans agentur,
hela föreställningen handlar om en
Om en kreatur en
kvarleva av en
tänkbar och odefinierbar och fullständigt oanvändbar
pissoar- ett
kadaver som går av, som antar
att det inte är mycket kvar av allt var (som det var)
som forsar ut ur
kultur-
buren som ett dött
kräldjur som krälar och drar sig där ur
ut ur
sin egen muskulatur, ur
hamsterhjulet som i sin tur
snurrar ur
som Hoffmans cykeltur
på hjul-
balla
inte
ur
då…
För
jag korsar mitt egna öde i en dans,
är det jag –
som är där?
eller är jag någon annanstans
eller är det någon annans dans
som står kvar
här,
fullständigt
ur
balans?